Hej.
Det känns lite som att jag ofrivilligt rullat ner i för en backe med brännässlor, den här veckan har varit tung. Det är okej, det känns inte som en katastrof men det är tungt. Som att jag bär på två kilo stenar utan mening mer än att jag måste bära dem. Jag tänker på människor runt omkring mig och känner en sådan ömhet, herregud vad jag tycker om de. Och sen funderar jag på vad de går igenom, vad jag vet de går igenom och vad de håller inom sig. Och det känns sorgligt, att människor är ledsna alltså. Men ändå fint, att vi har fått hänga med varandra så länge att vi fått se varandras absoluta toppar och absoluta dalar. Jag önskar dock att jag kunde linda in mina käraste i vävda lakan, vaddera dem mot allt som gör ont.
Kanske måste jag också vaddera in mig själv. Jag har stressat runt och pressat både kropp och psyke till bristningsgräns. Mitt immunförsvar verkar ha lagt ner. Minsta annalkande till stress och jag sjunker ner, kroppen gör uppror och det gör fysiskt ont i örongånger och svalg. Jag konsumerar för mycket ipren, dricker stora koppar te för att ens kunna prata. Så ska det inte behöva vara.
På lördag åker jag till Sandsveden och försvinner in i granskogen. Ska kolla ut över kalhygget och tänka "här har min morfar gått". Är det märkligt att jag tänker så mycket på min morfar som jag aldrig träffat? Det gör jag iallafall, han verkar ha varit en snäll människa.
Närmaste dagarna (eller veckorna? väldigt oklart) måste jag ett viktigt beslut, som kanske inte gör så stor skillnad på världen och livet i storhet men som känns viktigt för mig. Det är något som jag tycker är skönt med att *bli äldre*, jag får lättare att bena ut vad jag själv känner och tycker. Sätta ner foten när något inte känns okej och lita på min egna magkänsla. Det brukar bli bra då.
Så. Det var mina kvällstankar för en torsdag i vecka 39 och nu ska jag stänga ner. Ta hand om dig.
0 kommentar(er)
