Jag läste ut en himla fin bok i fredags. Romanen vid namn Min fantastiska väninna börjar med att Elena får ett samtal, hennes barndomsvän Lila har försvunnit och raderat hela sitt liv. Alla galgar med kläder är tomma, skorna är borta och likaså hennes böckerna. Hon har till och med klippt bort sig själv från alla bilder. Elena blir förbannad och bestämmer sig för att skriva ner hela deras berättelse och alla dess detaljer, Lina ska inte få försvinna så lätt. Och det är startskottet för 335 sidors vänskap.
Men helt enkelt är det inte. Lila verkar alltid vara ett steg före, lite modigare och lite mer dumdristig. Vid deras första trevande försök att bli vänner kastar hon ner dockan Tina i den mörka källaren.
Men sen blir de liksom bästis och bundis, en relation med lika delar äventyr som avundsjuka, ständig jämförelse och förälskelse. Tonåren med sina förändrande kroppar helt enkelt. Förresten var det roligt med ett eget exemplar av boken som en får vika hundöron i, majoriteten av böckerna jag läser lånar jag ju på biblioteket annars.
Flera gånger tänkte jag tanken att Elena borde bryta med Lila, deras relation är i perioder ensidig och verkar tära mer på Elena än vad den ger. Men samtidigt är de så viktiga för varandra, Lila är den där vännen som en aldrig ångrar. Och Lila behöver Elena mer än någon annan.
Läs den! 3. poäng av 5. Eller mer? Svårt att avgöra det där.
0 kommentar(er)
