Jag försover mig, räknar fel på minuterna och lyckas ändå hinna med en tidigare pendel. Läser ut min bok innan jag kommit till centralen, går noggrant igenom alla källor författaren har använt. Orkar inte möta mina egna tankar än, eller egentligen bristen på tankar. För det står stilla, är helt tomt.
Går långsamt mot skolan, drar halsduken tätt emot halsen men den värmer ändå dåligt. Låser in mig toaletten tills det är en minut kvar till lektionen. Sätter mig långt fram, ångrar mig och vill hem. Plötsligt känner jag tårarna trycka bakom ögonen vilket förvånar mig, det var så längesen det var såhär. Det är hanterbart men jobbigt. Jag hör inte vad läraren säger, kan inte hålla kvar orden i mitt huvud.
Kanske är det inte konstigt. Den här känslan har ju tryckt i flera dagar. Men vad gör man. Blundar, hoppas att det går över av sig själv. Jag saknar verktyg och medel för att hantera det här. Jag vet inte hur man gör. Förutom att skriva, det är min livlina. Mitt sätt att bena ut och vältra mig i det som känns, eller för det mesta inte alls känns. Skrivande som överlevnad och flykt. Ja, så är det. Skrivande är min flykt.
0 kommentar(er)
